Moa och Don Néro
Tillbaka till bloggen
Som ni vet så heter jag Moa, är sexton år och har en häst.
Men så här har jag inte alltid varit förstår ni, jag har tidigare varit fjorton och haft en ponny, och tio och haft en mindre ponny. Och ännu mindre och inte haft något hästliknande djur alls.
När jag var liten hade jag inte direkt den där inbitna hästtjej-personligheten. Men ändå har jag ridit mer eller mindre hela mitt liv. Ridkarriären har väl haft sina upp och nergångar. Bland de första gångerna jag red, då på mammas väldigt snälla medryttarhäst, var en kall dag i ett kallt ridhus. Jag hade en röd overall med galon vid sätet (inte det bästa ridbyxmaterialet för er som inte testat) och när denna snälla häst skrittade runt där i ridhuset med overallen och Moa på ryggen så glider jag lugnt och stillsamt av hästen och vips så ligger jag på ridhusbottnen och hästen står snällt och tittar på mig undrande. - Nybörjare, pff....
Men bättre gick det, och min ridkarriär tog sig verkligen ett steg i rätt riktning när jag, till min tionde födelsedag, fick en egen häst. Och dessutom - som alla små flickor drömmer om - favorithästen från ridskolan..
I ekipaget Moa och Myran, kunde vem som helst se vem som skötte största delen av ridningen - och inte var det jag inte. När Myran ville - då hade vi sopat banan med Totilas (nästan) och när Myran hade mindre lust - då.. ja. studerade hon takbjälkarna, och jag ridhusbotten. Fast det där med ridhusbotten gällde bara hoppningen, där hon inte var någon klippa. Inte ens ett gruskorn faktiskt.
Sorligt nog växte mina ben inte i takt med Myrans, och redan efter ett och ett halvt år fick vi sälja henne.
Fyra dagar senare ersattes lilla späda Myran med stora kraftiga Benjamin.
Han var lika hög i mankhöjd som jag var lång och ungefär tio gånger bredare. Och smått galen. Eller ja, i alla fall ouppfostrad.
Men det tog inte lång tid förrän Benji var färdig med uppfostrningen och vi kom ut på tävlingsbanorna. När vi debuterade lokal dressyr gjorde vi en hejdundrande premiär och inledde med fjärde plats bland 30 startande! Och den våren fortsatte vi i samma anda, rosett på rosett. Om än inte särskilt många förstaplatser. Till Benjis stora besvikelse, eftersom att han ville vara först på ärevarvet.
Tävlingskarriären fortsatte lite mer dalande, men med några toppar här och där. Några inslag av hoppning bidde det också, eller ska jag säga några inslag av uteslutningar för att precisiera.. Fast tro det eller ej - men dressyrkärringen nollade nittio centimeter två gånger. Det ni.. Att tiden sen var ungefär tre dubbel resten av startlistans och vi tog glatt platsen som sämsta av de bästa, kan vi tala tyst om.
Efter fyra, nästan fem grymt roliga ponnyår med Benjamin kändes det som att vår tävlingskarriär hade nått sin topp och det var dags att öka mankhöjden ytterligare. Stor häst på gång.
I januari 2010 såldes Benjamin och efter ett oändligt antal provridningar lite var som ute i landet hittade vi i juni min nya stjärna på en gård som man nästan skulle kunna kalla granngård om vi talar stora perspektiv.
Det var Néro som fick överta Benjamins box, Néro som haft en inflammation i bakknäna och var redo för att, efter ett halv års vila, sättas igång igen. Så vi ägnade sommaren åt denna stora, men oh så söta, kluns. Och lagom till höstens klubbtävling i dressyr var vi igång igen och gick ut hårt och knep tredje platsen i första klassen!
Tanken var att under hösten fortsätta träningen mot ett elitekipage och till våren ge oss ut och sopa lite banor, men vi hindrades av en liten vrickning som drog ut på tiden under hösten/vintern och när benet väl svullnat ner sig och Néro blivit friskförklarad av veterinären hade isen och snön tagit över platsen som träningsförhindrare. Och eftersom att vi i och med vrickningen inte heller hunnit lastträna Néronosen bidde det inte mycket till träningsledda lektioner under hela vintern..
Snart är vi nog igång med den vanliga träningen dock, jag ska bara ta ändan ur skottkärran och messa kära tränar-Eva..
